Redan när vakten vinkar förbi vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro infinner sig en bubblande förväntan av att upptäcka något nytt. En känsla som stärks av att varje sväng är grönare och vildare än den förra och alltmer öppnar upp mot små stenvikar med klart vatten. Vi är på väg mot Kotorbukten, en flodkanjon med inlopp från Adriatiska havet som för tankarna till de norska fjordarna såväl som Comosjön i Italien.
Snart sitter jag på vingården Savina med ett glas vitt under näsan. Omgiven av grönskande bergssidor som stupar 1 500 meter rakt ner i det djupblåa vågskvalpet. Perfekt utmejslade samhällen med pelarprydda hus och palmträdgårdar. Båtar som puttrar kors och tvärs mellan buktens stränder och små mytomspunna öar. Lummigt, vilt och prydligt på samma gång.
Det är dyrt att köpa land och att odla i Montenegro, men familjen Obradović soldränkta ägor vid inloppet till Kotorbukten visade sig passa utmärkt för vinodling. Den lyckliga insikten fick de efter att ha kommit över gamla stadskartor från 1700-talet som visade att Savinas sluttningar en gång varit täckta av rankor. De återupptog traditionen och bjuder idag in till provning av sommarlätta ekfatslagrade viner serverade med lokala tilltugg.
Montenegro är inte ett stort namn på den internationella vinkartan men har ett gott rykte och är på uppgång.
Inte långt från Savina ligger Herceg Novi. Här hittar man några av landets bästa stränder utplacerade längs en mysig strandpromenad kantad av opretentiösa restauranger med välfyllda skaldjursfat. Den äldre stadskärnan ligger vackert på en klippa ovanför och är känd för sina tusentals trappsteg som leder ner mot havet igen. Via små torg med mysiga kaféer, gömda trädgårdar och lokala matmarknader.
– Vi montenegriner gillar inte att storhandla. Mina föräldrar har en tom frys, och varje dag går de till marknaden och köper färsk mat. Olika familjemedlemmar ansvarar för olika råvaror, min pappa ansvarar för äggen, berättar Dalibor Vucovic som förutom att berätta om sitt hemland också tagit sig an uppgiften att ordna med resans transporter.
Det något brokiga landskapet försvårar lokaltrafiken, så det kryllar inte av tåg och bussar. Chartrade båtar finns det däremot gott om och den allmänna åsikten är ”Varför åka runt när du kan åka över?”
Traditionellt har bukten haft en stor befolkning av serber, men här bor också många kroater. Monte-negro var den minsta av de sex delrepubliker som utgjorde Jugoslavien men blev självständigt 2006. Efter en folkomröstning bröt landet sig till slut ur unionen med Serbien. Men relationen är fortfarande märkbart närvarande och förhållandet till Serbien är delvis kluvet beroende på var i landet man lever. Befolkningen som lever uppe i bergen känner sig generellt sett närmare landets historia, medan de som bor närmare havet vill frigöra sig från det förflutna.
– Det är en enorm röra hur folk identifierar sig. Några kallar sig serbiska montenegriner och andra bara montenegriner.
– Livet uppe i bergen och nära havet är väldigt annorlunda. Där lever man snålt, det är svårt att odla och livet är hårdare. Här nere är det easy life. Turismen hände av sig själv och många tar den för givet, förklarar Dalibor medan han pekar ut de lokala grödorna under skuggande markiser på ett av torgen.
Även språket är förvirrande och i snabb förändring.
– Serbiska och montenegrinska är egentligen samma språk, med bara några ord som skiljer dem åt. Serbiskan är lite mjukare och montenegrinska hårdare, mer som ryska. Som turist märker man nog inte nyanserna, men de är väldigt tydliga bland lokalborna.
Ute på vattnet driver ett kryssningsfartyg förbi på sin väg in mot Kotor, allra längst in i bukten.
– Kryssningarna har satt Kotor på kartan, på gott och ont. Men infrastrukturen är inte anpassad till den ökade turismen. Kryssningsfartygen ställer till det för trafiken och gör att det blir alltför trångt när de lägger till.
Stadsguiden Jelena Loncar väntar vid sjöporten, en av tre vägar in genom den stenklädda stadsmur som leder in till de gamla stadsdelarna i staden Kotor.
– Vi skyndar oss innan horderna hinner hit, säger hon raskt och sicksackar sig fram till andra sidan muren.
På bara ett par steg kastas vi flera hundra år tillbaka till ett torg med väggar av solblekt sten och ett högt klocktorn som reser sig över folkmassan. Uret som slår två gånger varje timme lämnar få ursäkter för att vara sen.
– Kärnan och befästningarna är världsarvslistade sedan 1979, då stora delar av staden förstördes i en jordbävning. Men här finns fortfarande en gedigen samling medeltidsbyggnader, kyrkor, katedraler och palats, berättar Jelena.
Det är ett förvirrande nät av smala gränder och torg med uteserveringar. Den som önskar överblick kan ta den lilla avstickaren på 1 350 stenklädda steg upp till fortet alldeles bakom Kotor som bjuder på en milsvid sikt. Men mitt på dagen är det inte rätt tid för en sådan svettig utmaning.
Istället tar jag en av gondolerna som leder från stadens utkant upp längs bergsryggen till det för en svensk något udda namnvalet Station Kuk. Även här är utsikten över bukten hisnande. I alla fall innan höjdens dimma sveper om kabinen och målar omgivningen vit. Men de storslagna planerna om vandring ändras kvickt då sikten gått förlorad. Passerar blint vilda vackra dalgångar såväl som det kända mausoleet på det heliga berget Lovćen. Platsen som hyllar landsfadern och poeten Njegoš, vars verk anses vara några av de viktigaste i montenegrinsk litteratur.
1845 lät han bygga en kyrka här, men tyvärr skadades den allvarligt under de båda världskrigen och revs 1974 då mausoleet i stället restes. Utsikten sträcker sig över halva landet och hela vägen till Albanien och Kroatien – när vädret är klart.
Besvikelsen går snabbt över när serpentinsvängarna ner till Kotor tar vid. Halvvägs lättar det vita täcket och fram träder restaurangen och baren Horizont. Från kurvan ser det bara ut som ett litet stenhus, men på baksidan leder flera platåer ut på en smal klippa nästan tusen meter över Kotorbuktens hörn. Fri sikt letar sig in mellan de mörka bergväggarna som speglar sig i vattnet. Ett fenomen som gett landet dess namn: Montenegro – ”svart berg”.
Välstrukna shorts, märkesbrillor och lyxjakt hör till klädkoden i Porto Montenegro. Landets motsvarighet till St Tropez ligger i hamnstaden Tivat. Den nya marinan är anpassad till stora plånböcker, men det är gratis att gå längs förtöjningarna och spana in längs landgångarna.
På halvön Lušticas sida mot Adriatiska havet fortsätter det glittriga livet i nya hotspotten Luštica Bay. Här har hotellkedjan Chedi parkerat ett komplex med utsikt över den nya strandpromenaden.
– Hit åkte man från Tivat och Kotor som barn för att bada utanför bukten. Det var en dold pärla med vackra sandstränder. Många av dem är privata idag men det finns några pärlor kvar, berättar Leonarda Dedic som är mitt uppe i sitt skift i hotellets lobby.
Hennes farfar målade segelbåtar och hon har fortfarande svårt för de stora kryssningsfartygen som dagligen passerar förbi och in i bukten.
– Vi är ett litet land och kan inte ta emot hur mycket turister som helst. Det är viktigt att vi behåller det autentiska och skapar broar mellan lokalbefolkningen och våra gäster. Vi älskar att umgås, och för oss är vänner och familj allra viktigast. Vi flyttar hemifrån sent, bor nära och tar hand om våra föräldrar. Det sitter i landets själ att leva i harmoni med varandra.
Den lilla byn Rose ligger på samma halvö, nås bäst med båt och är så långt från glittrig glamour som man kan komma. Platsen är så pittoreskt patinerad att den ser ut som en filmkuliss. Små stenhus med dörrar i grönflagnande kulörer, röda krukväxter och snirkliga kafébord kring en vik av ljusturkost vatten. Högre upp vilar olivlundarna. På familjeägda gården Moric Farm möts vi upp av en av sönerna i proper klarblå kostym med mammas hemgjorda sötsaker i famnen. Små olivoljefriterade knyten som doppas i honung och avnjuts med hemgjord, smaksatt sprit.
– Pollineringen är precis avslutad. I oktober är det dags för skörd, förklarar Jlija Moric förväntansfullt.
Två nyfikna åsnor betraktar festen från skuggan. Förr var kvarnhjulets rotation deras ansvar men idag är arbetsvillkoren snällare och den enda uppgiften att hålla ogräset borta. Olivträden de sökt skydd under är imponerande knotiga och vrängda i sidled.
– Några av dem har stått här i över 300 år. Jag har plockat oliver i hela mitt liv, berättar Jlija.
Gårdens olivoljeproduktion blev ekologisk redan 2008.
– Vi tog en stor risk och överlevde. Det var en chockerande förändring av rutinerna för mormor, men hon har vant sig nu. I slutändan är det fördelaktigt för miljön, samhället och även för oss, säger han.
Jlija lär ut om olivens väg till olja och visar oss runt bland lundar omgärdade av stenmurar.
– Traditionellt var mannen tvungen att bygga stenterrasser och plantera minst 40 träd för sin framtida fru. Det är därför vi har så många träd och så få skilsmässor, skojar Jlija.
Vi kommer fram till en grön port, och innanför står ett långbord uppdukat. Blomkålskaka, äppelkaka, charkuterier och lagrade ostar. Längs väggarna står burkar med ost i olivolja och salt, och i ena hörnet vilar ett minne från förr, det välanvända kvarnhjulet.
– Man använde mycket salt i osten för att den skulle hålla bättre. Det är samtidigt ett bra trick för att ingen skulle äta för mycket av den. Ett bra motto är: Ät ost varje dag men en i månaden. Lite varje dag, alltså!
Resan avrundas på ett palats i buktens charmtroll Perast, känd för sina två små öar och omnämnd som Kotors lillasyster eftersom städerna är väldigt lika varandra. Båda förgyllda med oklanderligt bevarade byggnader i barockstil, mängder av kyrkor, venetians-ka palats och kullerstensgränder. Utanför det anrika hotellets portar ligger ett kornblått täcke över den ännu sovande viken. Flyget lyfter tidigt på morgonen från Dubrovnik på andra sidan gränsen, men jag letar mig ut för en sista vykortsvy. Klättrar längs en smal stentrappa upp bakom kyrkan mot den högsta punkten för att få en vidare sikt. Det mullrar svagt i fjärran, en yvig vind sveper om huskropparna, rycker tag i trädkronorna och får småbåtarna att slita i sina förtöjningar.
Efter några dagar av sol men med tunga moln med ett stadigt grepp om de omgärdande topparna tycks Kotorbukten inte längre kunna hålla tillbaka dem. Svarta sveper molnen dramatiskt ner från bergskammen över den lilla kustbyn. Ljussken efter ljussken kastas över det låga himlataket. Kyrktornets klocka börjar sakta accelerera, och mellan de dova ringningarna hörs ett smatter i fjärran. Fördämningen släpper och stora droppar faller ner över pooler och frukostserveringar.
Jag söker mig in under ett tak av vinrankor, men inser snabbt att det som skyddar mot sol inte håller för regn.
– Det är inte vanligt att de stora ovädren letar sig förbi bergen, säger en av butiksägarna som nyss anlänt för att öppna sin gatuförsäljning men som nu får vänta.
I ett landskap där naturens kraft är ständigt närvarande tycks tålamod vara en nödvändig egenskap.
Snabbfakta: Montenegro
Huvudstad: Podgorica.
Storlek: 13 812 km², som fyra Gotland.
Gränsar till: Kroatien, Bosnien, Hercegovina, Serbien, Kosovo och Albanien.
Kust: 6 km mot Adriatiska havet.
EU: Nej (dyr surf: ja, om du inte har ett abonnemang där du kan surfa billigt utanför EU).
Valuta: Euro.
Tidsskillnad mot Sverige: Ingen.
Bästa stoppen i Kotorbukten
Herceg Novi
Medeltida stad med gott om kyrkor och fästningar. Hamnen har stor utomhusbassäng för nationalsporten vattenpolo och inbjudande strandpromenad. I gamla stan kryllar det av smala gränder, små torg med mysiga kaféer och matmarknader. Restaurang Gradska Kafana har gott kaffe och stans bästa utsikt från en väldigt bildskön balkong!
Perast
Vackrast och charmigast av kustbyarna. En Medelhavspärla med renässans- och barockpalats byggda på 1600- och 1700-talet. Byn har bara några hundra invånare men hela 16 kyrkor, särskilt populär är St Nicholas med sin vackert dekorerade insida. En smal, brant trappa leder upp i det 55 meter höga klocktornet med fantastisk utsikt som belöning.
I norr ligger en liten strandremsa med klappersten, solstolar och avslappnade strandbaren Pirate med egen badbrygga.
Kotor
Medeltida stad omgiven av höga berg längst in i bukten, med en gedigen samling kyrkor, katedraler, palats och museer. Innanför stadsmuren, som omgärdar gamla stan, väntar en labyrint av historiska gränder, torg och marknader. Missa inte Södra porten, äldst och vackrast av de tre ingångarna, eller en svalkande glass på Moritz Eis. Turisttätt och varmt, så undvik lunchtid och kryssningsfartyg.
Kotor cable car
En hisnande resa på 11 minuter och 3 900 höjdmeter. Du startar från Kotor och kliver av 1 316 meter upp vid en restaurang och nationalparken Lovćen. Nedvägen går via vändande kabin eller en bokad transfer markvägen. Valet står då mellan huvudleden genom nationalparken och den gamla serpentinvägen, sprängfylld av kittlande utsikter och tvära svängar. Ha koll på prognosen, banan kan vara stängd vid dåligt väder. Horizont Bar, där bord och bänkar letar sig ut på smala platåer högt ovanför bukten, är ett måste för skrytiga Instagramkonton. kotorcablecar.com.
Nationalparken Lovćen
Montenegro är en relativt okänd vandringsdestination, men landets orörda natur lockar allt fler. I parken finns det heliga berget Lovćen, med ett mausoleum på toppen och sikt hela vägen till Albanien och Kroatien. Du tar dig enklast hit från Kotor eller kuststaden Budva.
Halvön Luštica
Här samsas välpolerade Luštica Bay med de charmiga fiskebyarna Bjelila och Rose. En bit från kusten ligger det unika projektet Moric Olive Farm, som bygger på en mångårig familjetradition av olivodling och produktion av ekologisk olivolja. Längs kusten ligger turistmagneter som Blue Cave, vars självlysande vatten glittrar i kapp med Capris blå grotta och är populär för båtturer, kajakpaddling och snorkling.
Tivat
Den yngsta staden i bukten och populär bland båtfolk. 2007 köpte privata investerare ett skeppsvarv och tidigare militärbas med målet att bygga en lyxig marina som skulle bli ”det nya St Tropez”. Ett par år senare stod Porto Montenegro klart med moderna lägenheter, märkesbutiker, musselrestauranger och barer, hotell och förtöjningsplatser för 450 yachter. Förutom hamnen har Tivat flera stränder, matmarknader, historiska museer och en botanisk trädgård.
