JAG HADE SAGT DET DAGEN FÖRE OCKSÅ, och dagen före dess. Och jag skulle säga det nästa dag igen. Mitt indiska mantra:
– I’m definitely leaving tomorrow. Definitely.
Hur många gånger jag än lovade att jag definitivt skulle åka vidare nästa dag så vaknade jag hela tiden till ännu en gryning på den lilla ön Diu, ett stenkast över sundet från staten Gujarat i Indien. Precis som alla andra dagar visste jag ungefär vad som väntade. En cykeltur till stranden, somna under en bok. Eftermiddagsslappa på takterrassen med kompisarna och senare äta middag på »vår« restaurang i hamnen.
FÖRMODLIGEN SKULLE MIN ENGELSKE VÄN höja ett finger i luften och ropa »ek kingfisher« till servitören som inte behövde spetsa öronen. Han visste också vad det var för dag. Samma dag som igår ungefär – och samma beställning.
Jag var inte ensam om att ha fastnat på Diu. Men jag ville kanske inte acceptera att jag var den fastnande typen. Därav mitt ständiga, hopplösa mantra som ingen iddes lyssna på längre.
Imorgon åker jag. Definitivt.
DET HAR GÅTT SNART NIO ÅR sedan min tripp till Indien (hade ett visum till Nepal i passet också, men dit hann jag förstås aldrig – hade ju fått Diuklister under skorna), och mitt resande har förändrats drastiskt sedan dess. Minst sagt.
En snabb titt i mitt pass och jag får lite dåligt samvete. Passet har fem år på nacken och ska hålla i fem till. Men med tjugoen sidor fullklottrade av visumstämplar och endast åtta rena blad kvar kommer jag att bli tvungen att byta pass ganska snart. Minst två sidor till kommer att vara förverkade innan året är slut. Och jag är en miljöbov.
En rastlöst skuttande miljöbov, som fiser ut växthusgaser lite här och där. Stockholm–Reykjavik – prutt. Göteborg–Nice–Korsika – pruttprutt. Stockholm–Amsterdam–Jakarta-Borneo – prrrrruuuuttt.
VISST BORDE JAG SKÄMMAS. Men min skam handlar inte bara om min del i klimatförändringarna. Den går faktiskt lite djupare än så. Den kryper in i det som jag en gång tyckte var resans själ och mening. Har jag glömt bort hur man gör? Hur jag gjorde på den tiden jag reste som i Indien.
Flygresorna inskränkte sig till en tur-och-returbiljett per år, och sedan ägnades resans dagar, veckor, månader åt att bara vara. Det var inte så tråkigt som det låter. Det var skönt. Det var kul. Och det var förbannat mycket bättre både för miljö och psyke än att hatta runt och försöka se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, flera gånger om året.
EMELLANÅT VAR DET till och med spännande. Med extra tid på handen behöver man inte planera så noga, utan överlåta det där med att »saker ska hända« till sakerna själva.
En vacker dag lämnade jag Diu. Tog mig över till Gujarat och vidare till nationalparken Gir för att försöka få en skymt av världens sista asiatiska lejon. Med på resan var tre andra Diuanhängare – en engelsman och två svenskar. Vi åkte på safari och såg det vi ville se. Kände oss trots allt nöjda med att vi hade tagit oss i kragen och »fått något gjort«. Sedan spelade vi kort i sovsalen på vandrarhemmet, tills någon tog fram tärningarna.
– Vart ska vi åka härnäst?
ALLA VAR MED PÅ LEKEN. Sex alternativ, en tärning. Vi skrev ner platserna på en bit papper: en etta för Delhi, en tvåa för Nepal, en trea för någon obskyr stat i nordöstra Indien som jag inte minns namnet på. Pakistan kom in som en bubblare på fyran, Varanasi tog femman och – tja, för skojs skull slängde vi in Diu på sexan. Haha. Det skulle ju bara vara ödets ironi om vi skulle bli »tvungna« att åka tillbaka dit.
Tärningen kastades. Och vi skrattade. Länge.
Nästa morgon satte vi oss på bussen och åkte tillbaka. Tillbaka till Diu och samma gamla visa.
– Definitely leaving tomorrow. Definitely.