Engelskan som restes bort

Låt mig härmed avliva en seglivad myt: Att prata engelska varje dag behöver inte göra dig bättre på språket.
Tvärtom. På grund av ett ganska extensivt resande i icke engelskspråkiga länder har min engelska på senare år demonterats, bit för bit, och i och med det senaste årets Asientripp fullkomligen havererat och landat i ett slags pidginspråk, helt befriat från prepositioner, ibland berövat på personliga pronomen – och alltid format i presens.
“You go town yesterday?” “Yes, yesterday town.” Ni fattar.
Den engelska som en gång var musik för mina öron har med tiden blivit ett bruksspråk vars enda syfte är att få mig transporterad till rätt plats, fixa tak över huvudet och få magen mättad med lämplig föda. Klarar man att utbyta några artighetsfraser eller få till en habil konversation är det förstås ett plus, oavsett hur det låter och vilka ord som används.
Men ibland känns det: stinget i mitt anglofilhjärta när jag hör mig själv degradera till ettans gloshäfte.

Allt började ju så bra, en gång på nittiotalet. Efter ett halvår som au pair i England hade jag lagt mig till med en engelska som tagen ur En förlorad värld eller ett aktualitetsprogram på bbc. Jag lät som den hemmafru från Sunningdale, Berkshire, jag plötsligt hade blivit, blott 19 år och med talang för att putsa silver och stryka skoluniformer.
När jag senare flyttade till coola Brighton och pluggade var det dags att lägga hemmafrudialekten åt sidan och säga “Braj-on”. Att uttala t:et i Brighton hade avslöjat mitt posha förflutna på den brittiska överklasslandsbygden.
Väl hemma i Sverige igen stoppade jag in prepositioner och andra krusiduller där de inte skulle vara. Sa saker som “vill du ha en kopp av kaffe?” eller “ska vi gå för en promenad?” och var överartigt ursäktande (“sorry, oh sorry”) till höger och vänster innan jag blev en vanlig svensk igen.
Sedan åkte jag till Australien. Började ägna mig åt märkliga utsvävningar i både uttal och vokabulär. Fick till de där förlängda, slirande, lite nasala vokalerna, kallade frukost för “brekkie” och slängde in ett “taa” istället för skolengelskans hederliga gamla “thank you”.

Språk är mer än ett medel för att göra sig förstådd. Det är ett sätt att signalera vem man är och vilken grupp man önskar tillhöra. Och någonstans där har jag tappat bort mig, i mina australiska, peruanska, vietnamesiska försök att passa in. För faktum är ju att jag fortfarande, åtminstone språkligt, vill vara en hemmafru från Berkshire.
Därför får jag försöka dölja klådan som uppstår när någon på lite halvbruten engelska berömmer ens nya byxor med ett “nice yeans” eller uttalar t:et i “international”. Det är jobbigt för ett fåfängt språköra.

Men det är alltså inte bara andra språk som kommer och bråkar med min Queen’s English, utan även dialekter av engelska som tränger sig på och ställer till det. Efter en tids resande kan jag utan att tänka mig för kläcka ur mig ett nyzeeländskt “fösh and chöps”, ett sydafrikanskt “molk” (milk), ett kanadensiskt “öböut” (about) och ett amerikanskt “awesome”, kanske med tillägget “man”, i samma mening.
Awesome, man. Hur lågt får man sjunka?

Skojiga accenter som ställer till det

Indisk engelska
Att åka till Indien kan vara spännande för språkbruket. Det finns de som anlägger ett vagt nickande i sidled och slänger in “mister” eller “madame” i varje mening. Själv är jag väldigt svag för det underbara indiska sättet att sjunga ut alla ord längst fram i munnen, med nästan stängda läppar. Min önskeaccent näst efter den brittiska hemmafrun.

Västafrikansk franska
Jag vet en tjej som har lärt sig franska i Senegal. Döm om människors förvåning när hon, en blond norska, kommer till Frankrike och med emfas och stötiga konsonanter hasplar ur sig långa franskharanger med perfekt västafrikansk frasering. Parisarna blir stumma.

Svengelska
Det tog bara två timmar från det att bp:s Carl-Henrik Swanberg hade sagt att han bryr sig om “the small people” tills hans citat fanns tryckt på t-shirtar till försäljning i New York. Det där med att översätta svenska uttryck direkt till engelska funkar inte alltid så bra.

---

Text: Karin Wallén • 2011-11-10
Krönika