Det spelar ingen roll hur många gånger jag står och åskådar denna sport. Om det nu är en sport. Capoeira är en blandning av dans, kampsport, musik, sång, precision, tempo, rytm, styrka, respekt, teknik, och konst. Det är en konst. Från början sägs det att capoeiran utvecklades som en form av kamp mellan de fängslade i tidigare Brasilien. Eftersom de inte fick slåss med fysisk kontakt, så föddes detta fram som ett alternativ och även den är ett test på styrka. De utmanade varandra fysiskt och psykiskt utan att röra vid varann och på så sätt vann de respekt och status. * Afrikanska slavar som ville få folk att tro att de dansade.
När solen har försvunnit långt bort i horisonten börjar man höra rytmerna av trummor och det typiska capoirainstrumentet Berimbao. Människor börjar samlas i en ring på det som tidigare idag var havet, men när tidvattnet är lågt och havet har dragit sig tillbaka blir den hårdpackade fuktiga sanden, ett perfekt underlag för att utöva capoeira. Jag klappar i takt med instrumenten medans jag tittar på. Det är en tjej med, resten är killar, män, barn. De utövar denna, ja kampsport, med en sån imponerande precision att man undrar hur de verkligen lyckas, utan att sparka av huvudet på varandra. Den enda kroppskontakten de har är ett lätt handslag innan de ger sig in i ringen. De som är avancerade börjar gärna med en volt eller två, ungefär så lätt som jag själv gör en sned kullerbytta. Man märker att man ordagrant har tappat hakan när man får smaka på lite sand som flyger runt hejvilt bland oss. Plötsligt studsar det fram ett barn, så litet att det ser ut som om han inte ska kunna gå ens. Hans motståndare är ca 20 gånger större. Lilla killen voltar framåt och bakåt, fintar rundsparkar medans han står på händer och hjular omkring som Mowgli.. Här verkar barn syssla med annat än lego.
När mörkret sakta lägger sig höjer sig tempot, instrumenten sätter takten och det blir svårt att se för oss som står och försöker klappa i takt, så man kan ju föreställa sig hur det är för dem. Dessutom är de i bar överkropp och deras chokladbruna färg smälter in i mörkret. Man får absolut inte ta bilder med blixt för att inte blända eller få dem att tappa sin koncentration. Efter ett tag ser man bara två skuggor med vita byxor som flyger omkring, lite som när man flaxar med tomtebloss.
Jag vill genast ta en capoeiralektion, jag vill bli sådär bra, jag vill lära mig deras instrument och deras sång. Jag tar gärna en sådan där välsvarvad kropp också. Det är omöjligt att inte dras med, i rytmen av Capoeira.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag står och åskådar denna sport. Om det nu är en sport. Capoeira är en blandning av dans, kampsport, musik, sång, precision, tempo, rytm, styrka, respekt, teknik, och konst. Det är en kampkonst. Från början sägs det att capoeiran utvecklades som en form av kamp mellan de Afrikanska slavarna i Brasilien. Eftersom de inte fick slåss med fysisk kontakt, så föddes detta fram som ett alternativ genom att de maskerade det i form av en dans.
När solen har försvunnit långt bort i horisonten börjar man höra rytmerna av trummor och det typiska capoirainstrumentet Berimbao. Människor börjar samlas i en ring på det som tidigare idag var havet, men när tidvattnet är lågt och havet har dragit sig tillbaka blir den hårdpackade fuktiga sanden, ett perfekt underlag för att utöva capoeira. Jag klappar i takt med instrumenten medans jag tittar på. Det är en tjej med, resten är killar, män, barn. De utövar denna, ja kampsport, med en sån imponerande precision att man undrar hur de verkligen lyckas, utan att sparka av huvudet på varandra. Den enda kroppskontakten de har är ett lätt handslag innan de ger sig in i ringen. De som är avancerade börjar gärna med en volt eller två, ungefär så lätt som jag själv gör en sned kullerbytta. Man märker att man ordagrant har tappat hakan när man får smaka på lite sand som flyger runt hejvilt bland oss. Plötsligt studsar det fram ett barn, så litet att det ser ut som om han inte ska kunna gå ens. Hans motståndare är ca 20 gånger större. Lilla killen voltar framåt och bakåt, fintar rundsparkar medans han står på händer och hjular omkring som Mowgli.. Här verkar barn syssla med annat än lego.
När mörkret sakta lägger sig höjer sig tempot, instrumenten sätter takten och det blir svårt att se för oss som står och försöker klappa i takt, så man kan ju föreställa sig hur det är för dem. Dessutom är de i bar överkropp och deras chokladbruna färg smälter in i mörkret. Man får absolut inte ta bilder med blixt för att inte blända eller få dem att tappa sin koncentration. Efter ett tag ser man bara två skuggor med vita byxor som flyger omkring, lite som när man flaxar med tomtebloss.
Jag vill genast ta en capoeiralektion, jag vill bli sådär bra, jag vill lära mig deras instrument och deras sång. Jag tar gärna en sådan där välsvarvad kropp också. Det är omöjligt att inte dras med, i rytmen av Capoeira.
K